Måndagen den 23 Januari 2006

Lata dagar till sjöss

Dagen efter kulingen utanför Cabo Finisterre hade vinden äntligen vridit tillbaks till nordvästlig. Vi spirade genuan, och slörade söderut ca 100 sjömil utanför kusten.

Misären efter ovädret var ganska omfattande, och vi tog tag i alla bestyr med det gemensamma mantrat STÄVJA,STÄVJA,STÄVJA ekande i huvudet. Den bästa psykologen till havs, när man känner sig lite nere heter hårt arbete.

Jag (Johan) tog på mig att försöka reparera vårt växelreglage, vilket inte skulle visa sig vara särskilt lätt ombord på en rullande segelbåt. I alla fall så monterades det av och jag kunde snabbt konstatera att något inte stod rätt till inne i den ihopnitade växelboxen. Den bara snurrade runt, utan att vilja förflytta reglagen till vajrarna det minsta. Självklart hade Volvo Penta sett till att det skulle vara så svårt som möjligt, om inte säga omöjligt att reparera. Helt i tidens köp-och-släng anda, så hade de nitat ihop hela boxen istället för att montera skruvar. Men skam den som ger sig! Borrmaskinen kom fram och nitarna borrades ur, och efter några timmar pillande fick jag upp den. Det var ett ganska enkelt fel invändigt, i form av ett stift som hoppat ur sitt läge, och det åtgärdades relativt enkelt. Att nita om lådan kom dock inte på fråga, så det fick bli en provosorisk ihoppsättning i form av kraftiga buntband. Nöden är ju uppfinningsrikedomens moder, eller vad man nu säger...

Två dygn efter Finisterre var båten i bättre skick än när vi lämnade hamnen i La Coruna, och i den konstanta akterliga vinden var livet ombord en fröjd.

Under natten den 20:e seglade vi rakt in i,(vad vi gissar) en NATO-övning med ubåtar. Mystiska ljus som blinkade runt om oss, tidvis synliga för att sen försvinna och dyka upp någon annanstans. Under dygnets mörkaste timmar närmade vi oss ett enormt svart skrov, som bara lystes upp av de mest nödvändiga lanternorna. Spökligt var det, och mina tankar gick till historien om fartyget Mary Celeste. Skeppet bara låg där helt stilla i den svaga brisen, och detta över hundra sjömil från land. Antagligen ett krigsfartyg som övervakade övningen. Vi gled förbi på ett femtiotalmeters avstånd i alla fall, och när vi passerat startade det sina motorer och stävade långsamt mot nordväst.

Den nordliga vinden höll i sig och förutom smärre justeringar på vindrodret så behövde vi inte göra någonting under flera dygn.

När vi var i höjd med Lissabon började dock vinden vrida mot öster, och minska i styrka. Och under de nästföljande dagarna blev det stiltje under en fyra fem timmar mitt på dagen. Stiltje är det värsta som finns, och finns det något under en seglats som kan få alla "proppar att brinna av", så är det just detta. Ljudet av slående segel skär i hjärtat, och vi svor bägge på att vi hellre tar en storm än detta sakta nermalandet av ens sinnen. I en storm finns det i alla fall något att göra, kämpa tex och framförallt så kommer man någon vart.

Efter några dagar med dessa ostadiga vindar började det dock bli bättre och vi fick halvind, vår favoritbog. Återigen gjorde vi bra fart mot Kanarieöarna och dessutom började det bli märkbart varmare i luften och vattnet. Livet lekte igen! Detta i alla fall för en tid... Om en psykolog vill veta i vilken sinnesstämminig vi har ombord är nog den bästa metoden att studera vädret vi seglar i, nästan skrämmande hur humöret kan svänga i samma takt som vädersystemen.

Tumbling dices...

Johan och Krillen