Onsdagen den 18 Januari 2006

Nära ögat utanför "The coast of death"...

Vädret hade ju som sagt varit ganska dåligt över La Coruna de sista dagarna, med ihållande regn och kulling. På nått sätt kände vi oss lite snuvade på sommaren, och vi tog därför beslutet att segla vidare så fort det bara kunde komma en lucka i vädret.

Väderprognosen vi fick tag i var samma som vi alltid brukar använda, Meteo France. Deras prognoser stämmer ungefär i samma utsträckning som alla andra metreologers, dvs inte särskilt bra. Men man måste ju sätta sin tillit till någon i hela uppsjön av vädersiare. Denna gången skulle det visa sig vara en helt fatal väderrapport.

Vi beslutade att vi inte skulle tolerera mer vinter efter nästa etapp, och därför bunkrade vi upp för segling direkt till Kanarieöarna. Kändes riktigt skönt att veta att nu var det bara ett sista "grabbatag" sen skulle den totala sommaren vara ett faktum.

Lite beroende på vilken rutt man väljer att ta, så ligger avståndet mellan La Coruna och Gran Canaria runt 1000-1100 sjömil. (dvs ca 185-205 svenska mil).

Brittiska flottans bok, ocean passages of the world är vår bibel ombord, och deras rekomendation var att ta rutten som går ca 100 sjömil utanför Portugals kust. Detta för att slippa ifrån den mesta trafiken, men också för att vinden är mer konstant och inte påverkas av lokala fenomen såsom på och frånlandsbris.

Tanken var att vi skulle komma iväg till 12-tiden under måndagen den 16:e, men som vanligt så tog det längre tid än väntat att få gjort klart skepp. Efter att blivit uppskrämda av hamnkaptenen, som lovade oss vågor på tio meter utanför "the coast of death" som han sa, gav vi oss iväg vid 14-tiden.

Så fort vi rundat den skyddande pirarmen kom vågorna emot oss, till en början inte så farligt men för att senare växa till jättefarligt. Visserligen var vi förbereda på att vågorna i viken som La Coruna ligger längst in i, skulle vara stora, dock inte alls i klass som dessa berg.

Det blåste nordlig vind och därav fick motorn gå tills vi var ute ur viken. Det tog flera timmar att kämpa sig ut på öppet vatten i den höga sjön, men vi höll gott mod och låtsades inte om det hela, sittandes i sittbrunnen med varsin öl. Efter att jag (johan) varit nere och kollat in vår position, skrek Krille till att det var oroväckande höga och brytande vågor till styrbord. Snabbt var jag nere igen, för att kontrollera eventuella fel i min navigation. Jag slog igång datorn för att på så sätt dubbelkolla det hela, men allting verkade stämma.

Ölet smakade inte så gott några minuter senare inför åsynen av den brytande vattenväggen på 10-12 meter som tornade upp sig framför oss. Jävlar!! Klarar vi denna tänkte jag, samtidigt som jag tittade på ekolodet. Siffrorna där gjorde mig än oroligare, 2,5 meter!!! Vågen höll som tur var andan tillräkligt länge för att låta Wild Rose klättra över, och släppte först ut infernot när vi var på väg ner längs dess rygg. Nu visade ekolodet 20 meter igen, allt enligt sjökortet. Vi sticker inte under stol med att motorn antagligen övervarvades efter den pärsen, i jakt på djupare vatten.

Seglingen blev helt underbar så fort vi kom ut på tillrådligt djup, och vi susade fram i härliga 7 halvvindsknop. Vi gaskade upp oss, och den vanliga hybrisen började infinna sig igen. Krille vågade till och med fälla en kommentar om att "the coast of death" nog bara var lokalt skrock. Något som han, som ett brev från posten fick äta upp några timmar senare.

Vinden som enligt väderrapporten skulle komma från nord i en styrka kring 7-10 m/s, började vrida mer och mer. Halvvind blev till bidewind, och tillslut gick det inte att komma i den riktiningen vi ville. I detta läget hade vi en udde framför oss, och om vi bara kunde komma runt den så skulle nuvarande vindvinkel medge segling enligt rutten.Och eftersom udden bara låg en 3-4 sjömil framför oss så fick motorn hjälpa oss förbi.

Vi passerade udden på vad vi tyckte verkade vara ett lagom avstånd, varpå vi ströp motorn. Det som då hände, måste vara något som självaste Hin håle hittat på. Vinden vred ännu mer och i samma veva ökade till kuling styrka. Fan, fan,fan!!! Nu kunde vi inte gå direkt i alla fall, och vi förberedde oss på att slå, detta för att få lite mer sjörum.

Wild rose är bestyckad med ett kutterstag, vilket omöjligör de där riktigt snabba slagen, eftersom rullgenuan måste tas in mitt i slaget.

Motorn fick gå igen, för säkerhets skull om vi skulle fastna i slaget, då vi i detta fall inte hade sjörum nog till att misslyckas. På avstånd kunde vi höra vågorna dåna in i den svarta klippväggen några hundra meter bort, och bara tanken på att bli slagen till spillror mot den mitt i natten fick en till o rysa.

Slaget gick åt helvete! Och just i den situation det inte får gå fel så gjorde det det... Krille slängde sig ner på gasreglaget för att på så sätt hjälpa Wild Rose runt. Jag (johan) stod beredd vid skotvinchen, och efter ett ögonblick undrade jag varför det inte hände något. -Växlen vill inte gå i!!! skrek Krille genom den bara ökande kulingen. Tillsammans tömde vi styrbordstoften i panik, för att kunna komma åt vad det var för fel. I den stunden önskade vi bägge, att vi inte snålat in med inköpet av en ny växelväljare. Den satt som berget fastkilad, skuren, och det fanns inte tid till och fixa den.

Efter en snabb överläggning med militärdiciplin på vem som skulle göra vad, satsade vi vårt sista kort på att ta sats rakt mot klipporna och ge oss fan på att klara nästa slag. Vi rullade ut så mycket vi vågade i den starka vinden och föll av med kurs rakt mot bränningarna. Nu gällde det att ha is i magen, och låta Wild rose få upp farten innan slaget. Dånet bara närmade sig, och till slut la vi om rorskulten och kastade oss på vincharna. Tror nog aldrig jag klarat skota hem så mycket innan jag var tvungen att ta till vinchhandtaget. Krille i sin tur hade typ fått in halva rullen innan vinden gått ur den. Sakta, sakta började Wild rose komma över på rätt bog, och vi förbannade oss själva och meteo france, när vi till slut var på säker kurs igen.

Hela natten kryssade vi fram och tillbaks i närheten av Cabo Finisterre, vinden låg nu på från sydväst i ihållande 18 m/s. Regnet piskade, och sikten var bara några båtlängder. Det var precis som om Biscaya bara lurat oss första gången, för att lättare kunna locka ut oss till detta.Och alla de historier som vi hört berättas för oss av sjömän under vår segling hit, verkade nu besannas.

Vi höll ut i alla fall, (man har ju inget val) och det blev en lång natt kämpandes mot de enorma vågorna som ideligen bröt över Wild Rose. Vi hade tagit fram vita signalbloss att skjuta av om någon båt skulle komma för nära, och vid tretiden på natten fick jag (Johan) användning av ett sånt.

Vi var mitt i en piskande regnby, och vinden hade ökat ytterligare, då jag fick syn på en grön lanterna om styrbord. Jag tänkte att det nog var lugnt, men samtidigt visste jag att om han kom för nära skulle han stoppa vår flyktväg, eftersom vi hade vinden in ifrån babord. Spanandes ut i mörkret försökte jag urskilja exakt i vilken vinkel vi skulle möta fartyget, men på grund av den höga sjön och den nedsatta sikten var det i princip omöjligt att göra sig en klar bild av situationen. Avståndsbedömning nattetid är något av det svåraste som finns, plötsligt kan en båt som för några minuter sen var långt borta vara rakt inpå en osv.

När vi var i jämnhöjd med vad som visade sig vara ett trålarfartyg på över 50 meter ändrade de plötsligt kurs och stävade rakt emot oss, vi satt i fällan då vi redan låg dikt bidewind. Vad fan var det med dem!! Ser de inte oss? Avståndet var nu inte mer än ett femtiotalmeter och jag tog beslutet att nu var det dax att skjuta av ett bloss. Natten blev som dag i det kritvita magnesiumskenet, och om inte trålaren hade sett oss innan så måste han fått en smärre chock av det starka blixtskenet. Efter ca halva brinntiden lät jag blosset gå i havet för att visa vårt skrov och riktning. Havet blev som en ända stor upplyst simmbassäng, och det var ett ganska kusligt scenario att se blosset brinnade sjunka mot bottnen. Trålaren fattade i alla fall vinken, och la omgående om sin kurs, så vi gick klara för varandra.

Under morgontimmarna började det värsta av ovädret bedarra, och vid detta laget brydde vi oss inte om vilket håll vi seglade, bara vi kunde få lite sömn. Vi slog, och gick på en kurs med vilken vi hade kommit till Island om vi bara hade fortsatt. Vi försökte sova så gott det gick i de höga vågorna, och som genom ett trollslag sprack himmlen upp efter några timmar. Vinden började vrida mer och mer, och frammåt kvällen kunde vi sätta kurs söderut igen.

Beginning to see the light....

Johan och Krillen