Fredagen den 13 Januari 2006

På galenskapens rand

La Coruna är en helt underbar stad, och jag (johan) som varit här en gång tidigare blev lika glatt överraskad denna gången. I en guidebok vi har, står det att stan har ca 250.000 invånare, men jag skulle tippa att den siffran ligger närmare det dubbla idag. Det verkar byggas något helt frenetiskt överallt, och varhelst man tittar ser man byggkranar skjuta i höjden.

Eftersom staden är byggd ovanpå ett mindre berg, är det en ganska jobbig historia att ta sig fram till fots. Detta ger dock La Coruna en speciell charm, som bara kuperade städer har. Snirkliga gränder, otaliga trappor och ett gytter av olika småbutiker och cafeér. Lite synd att vår reskassa är så begränsad, annars kan man säkert äta väldigt gott och billigt här.

Man kan undra hur alla restauranger och cafeér kan gå runt, de flesta verkar ganska öde, och allt som oftast bara besökta av några gubbar som i sakta mak sippar på sina café latte och frenetiskt kedjeröker cigariller. I vilket fall som helst, känns det ganska gemytligt att sätta sig på ett fik och dricka kaffe, vilket är i princip gratis. 60 eurocent för en dubbel latté, typ en fjärdedel mot hemma, och det passar vår börs utmärkt.

Under onsdagen och torsdagen gick vi stan runt i jakt på diverse delar till båten. Helt otroligt vad prylar skall gå sönder hela tiden! En ny fotpump till köket, nya slangar till watermakern, lite rostfria bultar till vindrodret plus en hel del andra saker såsom oljefilter till motorn, bland annat. I framtiden har vi bestämt att varje gång något går sönder på båten, skall tillverkaren kontaktas. Detta för att upplysa om den i många fall dåliga kvalitet vissa marinprylar har, men även för att se hur hjälpsamma de har lust att vara med eventuella reservdelar. Många gånger undrar man om de som tillverkar sakerna har någon somhelst elementär kunskap om tex galvanisk korrosion. Det blandas metaller hejvilt, precis som om det är meningen att det ska korrodera. En fråga jag ställer mig är, hur de kan ta så mycket betalt med gott samvete.

Antagligen har vi snittat runt 15 kilometer vandring per dag sen vi kom hit, och även om det varit ganska tröttande så kan vi utan att ljuga, nu säga oss ha sett störe delen av stan.

Under torsdagskvällen tyckte vi oss vara värda lite avkoppling, och eftersom vi inte riktigt hade firat att vi kommit över Biscaya än, så inskaffades tolv starköl av den lokala sorten. Vi satt i båten, ölade och lyssnade på musik, men så ofta efter man fått några öl blev vi sugna att träffa lite folk. Runt elva gick vi upp till hamnkontoret, lagom runda under fötterna och frågade var vi skulle ta vägen i detta katolska land en torsdagkväll. Efter ett långt utlägg på engelska om vad vi var på jakt efter, viftandes med turistkontorets karta satt hamnvakten fortfarande som ett frågetecken. Vi gav upp, och vandrade in mot stan.

Det tog inte lång stund förren vi hittade en "Irländsk pub", med något så passande som The Pogues strömmande ur högtalarna. Riktigt trevligt var det, eller i alla fall i den halvtimmen vi fick sitta där. Sen upplyste bartendern oss nämligen om att det var stängningsdax, och vi frågade honom med gråtmild röst var vi då skulle ta vägen. Han skrattade åt oss och sa bara, -gå runt hörnet. Ok, sa vi och gjorde som han sa. Där visade sig La Corunas festgata ligga, och det fanns ett otal nattklubbar öppna, även denna torsdag. Vi gick in på första bästa, och det var väl som vilken nattklubb som helst, dvs dyrt.

Innan vi lämnade båten hade vi bestämt att vår festkassa endast uppgick till 15 euro, så detta var allt vi hade med oss. Men detta hindrade inte vårt öldrickande nämnvärt då det tydligen är intressant att höra två skäggiga svenskar ljuga skepparhistorier och därtill bjuda dem på öl. Först runt fyratiden var vi, glada i hågen på väg tillbaks mot hamnen. Fredagsmorgonen var inte en särskilt munter historia, kan jag berätta...

Efter en stadig frukost kom vi i alla fall på benen till sist och kunde motvilligt ta tag i alla båtbestyr. Under natten hade det blåst upp en ostlig kuling, det ända håll hamnen inte är skyddad ifrån.

Helt otroligt vilken sjögång det går i hamnen! Har aldrig varit med om något liknande, och i vårt bakfulla tillstånd var det inte helt enkelt att ta sig fram över de ringlande flytbryggorna. Ett tag föreslog Krille sarkastiskt att vi skulle plocka fram livselarna när vi vistades på däck och käka lite postafen mot eventuell sjösjuka.

Galenskapen var nära när slangarna till watermakern skulle installeras, det var helt enkelt förjäkligt att bakfull sitta inklämd i ett varmt motorutrymme samtidigt som båten kastades omkring. Hur kan man göra så här mot sig själv? Klagoläten och högljudda svordomar måste hörts över hela hamnen, och vi lovade varandra att aldrig mer dricka en droppe om vi inte med gott samvete kunde stanna i kojläge dagen efter. (Yeah right...)

Efter några helvetiska timmar kände vi oss tvingade att lämna hamnen, då vi annars riskerade bli hämtade i vit skåpbil iförda tvångströja, eller i alla fall kändes det så... Vågor på en halvmeter, meter inne i hamnen kan få vem som helst att "crack open"

Vi begav oss till närmsta café slog oss ner bland farbröderna, och sippade café latte i några timmar, varpå vi kände oss styrkta att återvända till båten.

Vädret ser ut att bli ännu sämre framöver, så tyvärr kommer vi nog bli kvar ytterligare några dagar i La Coruna. Men så fort en lucka kommer, seglar vi antagligen så långt vi kommer på en tre dygns rapport. Kap Finistere för respekt med sig, och enligt folk vi pratat med skall vi absolut ha en superrapport innan vi seglar förbi där.

Behind the blue eyes...

/Johan och Krillen