Tisdagen den 10 Januari 2006

Vintersegling över Biscaya

En svart natt, på ett stormpiskat öde Biscaya. Det ända som syns är brotten på de enorma vågorna på en tio, tolv meter som likt skenande godståg rammar båten med en enorm kraft akterifrån. De gånger bärigheten i akterskeppet inte mäktar med att lyfta Wild Rose över vågkammen, får vi plikta med en okontrollerbar surf på sjutton, arton knop. Skrovet är i självsvängning, man uppbådar all sin kraft för att hålla rorkulten och båten på en så rak kurs som möjligt. Inte för rak bara, då riskerar vi att köra fören för djupt ner i vågdalen, och därefter volta framlänges när vågen når ifatt oss.

Ja, så kan det säkert vara på Biscaya, det betvivlar jag inte ett dugg, dock blev vår segling över den beryktade bukten något helt annat.

Under Fredagen i Caramet kände vi oss tvingade att hyra en bil för att ta oss in till Brest. Det var mycket som skulle ordnas innan eldprovet över bukten, och vi kände att det skulle vara oss övermäktigt utan en bil till vårt förfogande. Den trevliga personalen på hamnkontoret hjälpte oss fixa fram en hyrbil ifrån grannbyn Crozon, och den blev till och med levererad ut till hamnen.

Det kändes riktigt lyxigt att sätta sig bakom ratten och susa iväg de 70 kilometerna till Brest. Väldigt vackert landskap, och väldigt mycket galna fransmän på de små slingriga landsvägarna. Krille var på väg att rycka bort dörrhandtaget ett antal gånger, då han satt som vittne till bilfärden i passagerarsättet. Jag menade på att jag bara följde normal fransk landsvägsrytm och att det skulle vara rent farligt att ligga under 120 km/h, när alla andra höll den hastigheten, minst. Krille höll inte alls med....

Fram kom vi i alla fall, och vi började genast beta av den digra "att fixa listan". Vi tänkte inte lämna något till slumpen, och fast det sved ordentligt i plånboken, kändes det tillfredställande när vi redan efter fyra timmar farit stan runt och bockat av punkt efter punkt. Det var servicekit till länspumpen, en skorsten till wallasvärmaren plus en hel del annat som inhandlades. Vi hittade även ett riktigt matmecka, där de sålde allt från motorolja till konservburkar i samma affär. Detta skyndade på våra inköp betydligt, och efter en sväng inom ett internetcafé för en färsk väderrapport, var vi på väg tillbaka mot Caramet i om möjligt ännu högre tempo.

Väderrapporten stärkte det vi redan misstänkte, vädersystemet som låg över biscaya skulle hålla de kringligande kuling och stormsystemen stången ett antal dar framöver. Detta innebar att det plötsligt blev väldigt bråttom o få allt klart redan samma dag, så att avseglingen kunde ske redan dagen efter.

När vi var i Holland, pratade vi med en yrkesseglare som levererade segelbåtar kors och tvärs över atlanten, och han påpekade att om vi hade otur kunde vi få ligga och vänta på rätt väder i upp till en månad vid Biscaya så här års. Det hade vi ingen vidare lust till, då detta skulle spräcka vår tidsplan totalt.

Vi arbetade frenetiskt med alla bestyr på båten till långt in på natten, och framåt ett på natten mot lördagen hade vi klart skepp.

Dagen med stort D gick vi upp vid 8-tiden, krängde på oss de stinkande underställen för vad vi hoppades skulle bli den sista gången. Motorn (som nu även var nyservad), startades och vi tuffade bort till tankbryggan, för vårat sista bestyr innan det var seglingsdax.

Väderrapporten vi fått på internetcaféet lovade akterliga vindar, tyvärr i det svagaste laget, så vi tänkte inte ta några chanser angående hur mycket diesel vi skulle ha med ombord. Full tank och två 25 liters dunkar blev det. I allt ca 100 liter, och ännu en gång smärtade det vid överlämnadet av vara sista eurosedlar.

Klockan var tio på Lördagsförmiddagen då vi för motor lämnade den skyddande viken vid Caramet. Solen sken och någon nämnvärd vind ville inte visa sig, så vi passade på att knäcka varsin öl under de fem sjömilen vi hade till kursen skulle lägas om mot sydväst.

Bedårande vacker kust i Bretagne, höga klippor som möter havet tvärt, varav vissa är så urholkade att det bildats rena tunnlar. Den ständigt närvarande atlantdyningen kastar enorma vattenkaskader i luften, då den kraschar in i de många smårev och öar som ligger utkastade lite här och var. Förrädiskt vackert, ett öga på sjökortet berättar om de många skeppsbrott som måste haft utspelat sig här. Massor av vrakmarkeringar, varav många säkert kommit till under de stora segelfartygens tid. Att hamna med en sån här svårnavigerad kust i lä under en rytande storm, måste vara en skrämmande upplevelse, och säkert ofta också en dödlig sådan.

Vår autopilot som vi så många gånger försökt få liv i igen, vägrar hjälpa till med styrningen nu med. Han har verkligen legat på latsidan sen vi pressade honom lite väl hårt under kulingen utanför Skåne.(då vi skörade storen) Frustrerande tråkigt att sitta vid rorskulten timma efter timma, det är ju inte direkt som att köra bil, Jag menar det finns ju ingen större risk att köra i diket eller så, och det finns ju roligare saker än att sitta o glo på en kompass hela tiden. Efter ytterligare några timmar motorgång, och svikande vind, tar vi upp missfostret(autopiloten, och ja, den förtjänar inte bättre smeknamn) i sittbrunnen för att ännu en gång försöka reparera den. Vi monterar ner den i sina beståndsdelar och sprejar kontaktspray, rengör och har oss, monterar ihop, för att till vår besvikelse bara få den gammla vanliga tjutsignalen till svar då vi slår på strömmen. I vredesmod kastas den ner i toften igen, och vi fortsätter enträget handstyra.

Tyvärr får motorn gå större delen av dagen, men frammåt kvällen börjar vattnet krusa sig lite och en svag bris börjar blåsa från öster. Tyvärr så medger den bara segling under några timmar, innan den dör ut igen. Men men, vi var ju mer eller mindre beredda på att det skulle bli så här, så vi startar motorn igen. Det får vara värt diesel att komma över dessa oroliga farvattnen så fort som möjligt kommer vi överens om, och dessutom hade vi bara en väderprognos för de närmaste tre dygnen.

Hela natten skiftas vi om vid rorskulten, det är stjärnklart och månens ljus glittrar i det kavlugna vattnet. Vi får sällskap av en flock delfiner på en femton, tjugo djur. De hoppar, leker och verkar aldrig tröttna på att skiftas om att simma i Wild rose´s bogvatten. Underligt att de inte är rädda för oss... De flesta andra djurarter som upplevt människans grymhet, har ju en nästintill nerärvd skygghet inför oss.

Vid tretiden på eftermiddagen den andra dagen kommer vinden, nu ifrån nordost. Vi spirar genuan, och plattlänsar mot sydväst i makliga fyra, fem knop. Känns underbart att få stänga av dieselstånkan, och bara höra porlet i kölvattnet.

Det börjar bli varmare under natten mot måndagen, och när solen hade stigit till klockan tolv, kom Krille med det glimmrande förslaget att vi skulle bada. Vi hade för längesen passerat kontinentalsockeln, och om djupmätaren hade klarat av det skulle den antagligen mätt ett djup på omkring 4800 meter. Hiskligt mycket vatten det! Sagt och gjort, vi krängde av oss våra snuskställ och startade motorn, tog ner seglen och stod huttrande och väntade på att båten skulle stå helt stilla. Vi beslutade att bara en åt gången fick gå i vattnet, för även om det var nästintill vindstilla så rullade det en ganska mäktig dyning från väster, som då och då skjutsade iväg båten snabbare än vad man skulle kunna simma. För säkerhets skull slängde vi i en släplina efter båten att ta tag i om man mot förmodan skulle missa badstegen. Jag (johan) var först ut, jag valde att hoppa från midskepps ungefär. I samma stund jag bröt vattenytan högg kylan tag i mig. Fy fan vad kallt det var!! Frustande kom jag upp en bit bort, för att upptäcka att båten rörde sig fortare än jag hade trott. Jag crawlade som en galning efter linan, och fick fatt i den tillslut. Utpumpad men vansinnigt pigg klättrade jag ombord igen. Nu var det Krilles tur, och efter min fadäss så kom vi överens om att det nog var bäst att hålla i linan redan innan man hoppar i. Efter avslutat djuphavsbadande kom vi fram till att det inte kunde ha varit mycket mer än 11-12 grader i vattnet, men vad gör man inte, då man inte fått duscha på tre dagar.

Pigga och alerta hissade vi segel igen, satte vindrodret och fortsatte mot La Coruna.

Den sista natten blev ganska händelselös, jag försökte mig på att baka ett jästbröd(behöver kanske inte säga att det åkte överbord när det var "färdiggräddat") Under natten siktade Krillen fyren på Estaca de Bares, och det betydde att vi snart skulle vara i hamn igen.

Klockan 11.30 kom vi fram till La Coruna. Slut på vintern! Slut med huttrande nattpass i snöfall. Äntligen har vi kommit ifatt sommaren igen!!

Nu ska det sovas....

Johan och Krillen