Torsdagen den 5 Januari 2006

Frustration på havet!

Efter att ha legat i Cherbourgs marina i sex dygn, och detta utan att betalt en krona till hamnkontoret, började vi bli riktigt sugna på att komma vidare. Tyvärr så hade vädret satt stopp för en tidigare avresa, men nu skvallrade väderrapporten om ett högtryck på väg in med nordliga vindar runt 7-8 m/s

När vi vistades i båten var vi ständigt medvetna om vår obetalda hamnnota, och så fort något misstänkt ljud hördes kollade vi i fönstren efter annalkande indrivare från hamnkontoret. Under måndagen, när vi precis hade lämnat båten för att gå och tanka diesel, såg vi hamnkaptenen köra omring i närheten av Wild rose´s brygga. Nu fanns det ingen utväg, han hade sett att det var en ny båt i hamnen. Och vi hade inte några illusioner om att vi skulle slippa undan med avgift bara för ett dygn. Vi beslutade att lämna Cherbourg snarast. En hamnnota på 1000 kronor vill man helst slippa!

Macken som vi efter att ha vandrat omking en lång stund hittade, visade sig liga tre kilometer från hamnen. Men vi tyckte det var värt lite ömmande muskler för att inte behöva tanka diesel hos hamnkontoret, med risk om upptäckt av våra planer på att smita från betalning för hamnplatsen. Vi fick betala i svett och förtret istället... En trekilometersvandring med en 30 kg dunk i ena handen, kan få vilken självspäkare som helst att bli avundsjuk. Vi diskuterade likheterna med en av grenarna i tävlingen "världens starkaste man", och kom till slutsatsen att om frekvensen på dieselbärning fortsätter som hittills under resan, så ska vi lätt ställa upp om tre år när vi kommer hem igen.

Tyvärr visade sig högvattnet i Dover infalla klockan två under natten mot Tisdagen. Detta innebar att vi var tvungna att lämna hamnen mitt i natten, för att komma i tid till tidvattenracet utanför Alderny. Den platsen har de starkaste strömmarna i hela engelska kanalen, ibland ända upp till sju knop. Väldigt trevligt att ha med sig, och o andra sidan helt omöjligt att segla emot.

Klockan 02.15 kunde vi se Cherbourgs ljus reflektera sig i kölvattnet och vi skrattade gott att vi hade lyckats fly från ännu en hamnnota. Vi avvaktade några timmar med och hissa segel, och passerade Alderny Racet under motorgång. Nästan kusligt mörkt var det, och havet betede sig underligt i den våldsamma tidvattenströmmen vi hade med oss.

Normalt gör Wild Rose ca fyra knop för motor, så det var en ren fröjd att se knopmätaren på GPS:en krypa upp mot tio, elva knop. På de fyra första timmarna efter att vi lämmnat hamn la vi 35 sjömil vatten bakom oss. Hade vi bara haft vind nog för att segla skulle den siffran säkert varit 50.

Efter sol kommer regn, eller vad är det nu man säger? Det ante mig sa Krille i alla fall, i den stund det gick upp för oss att vi inte kommit tillräkligt långt från Alderny när strömmen började vända. Vinden ville fortfarande inte visa sig, och tyvärr hade vi begränsat med diesel med ombord. Det började bli kritiskt... Snart skulle vi få en motström på 3-4 knop, och detta innebar att vi i princip skulle stå still på samma plats fast att motorn jobbade. Var var vinden?!

Vi gav det några timmar till, och det kändes väldigt frustrerande att elda upp en massa diesel bara för att hålla sig kvar på platsen vi var på. Men så kom vinden tillslut, men då så klart från helt fel håll! Sydvästlig vind, just i den riktningen vi ville. Modet föll, och vi räknade ut att vi hade diesel kvar till 15 timmars gång. Då hade vi visserligen inte räknat med en dunk, men den anser jag (johan) är livsviktig att ha om något oväntat dyker upp, så att röra den var tabu. Beslutet föll på att kryssa, vi skulle fan till Brest om vi så skulle kryssa hela vägen dit!

På det första benet la vi en kurs mot nordväst, och bestämde oss för att slå i två timmars intervaller. Allt gick efter planerna, och vinden hade nu kommit upp i en styrka som medgav en hastighet på ca fem knop.

När det var dax att slå slog Murphys lag till igen! Vi hade nått en bra bit mot nordväst, och helt plötsligt bara dog vinden igen.

Helt nerkörda av sömnbrist och ständiga motgångar satte vi oss i sittbrunnen för att diskutera igenom läget. Vi satt där och lyssnade på de slaka slående seglen, då vi upptäckte något som jag trodde var det sista vi behövde oroa oss för under en vintersegling. Dimma!! Jävlar! Vår position var farligt nära den rekomenderade rutten för större fartyg, så alla sinnen var på helspänn. Dimma är något av det värsta man kan råka ut för i trafikerade farvatten, specielt då man inte har någon radar ombord som vi.

Beväpnad med mistlur och ett vit nödbloss tog vi vaktpass i sittbrunnen i väntan på att dimman skulle lätta och vinden återvända. Detta medans vi drev i två, tre knop tillbaks mot Cherbourg.

Underligt vad man kan börja inbilla sig saker, när det är mörkt och dimmigt. Vad var det!!?? Ett motorljud, ett ljus... Det är precis som om ens sinne är så spända på att penetrera dimman att de skapar de ljud och sinnesbilder man så hårt spanar efter.

Luften var fuktig och kall, och sängkläderna var inte vidare mysiga att krypa ner i. Allt kändes fuktigt, skägget droppade, och kläderna värmde inget vidare längre. Till nästa etapp ska wallasvärmaren igång!!

Efter några timmar så lättade dimman och en nord-ostlig vind började bygga upp så smått. Vi hissade seglen igen och var överlykliga över de två, tre knop vi gjorde i den svaga vinden.

Vi var på väg igen! Och åt rätt håll dessutom! Stenen som under så många timmar hållt en nere lättade, och livet var helt plötsligt värt att leva igen.

När det ljusnade hade vinden byggt upp till stadiga 12 m/s, och vi forsade fram under sprirat försegel. Borta var det blanka oljeliknande hav vi upplevt under natten. Nu var det skummande vågtoppar, som tillsammans med den mötande atlantdyningen emellanåt byggde upp berg av vatten. Solen tittade fram, och vi upplevde en av de varmaste dagarna på havet hittills under vår resa.

I solnedgången, ungefär samtidigt som vi var i höjd med fyren på Ile Dóuesant siktade vi delfiner. Efter en stund var det mängder av dem som hoppade och kråmade sig kring Wild rose, och för första gången sen vi lämnade Sverige kändes det att vi kommit en bit söderöver.

Vi kryssade mellan rev och bränningar några timmar under kvällen, och vid halv-elva tiden la vi till i Camaret sur mer, en bit sydväst om Brest. Äntligen framme! Det är samma sak varje gång man kommer i hamn efter några jobbiga dygn till havs... Så fort båten är förtöjd och uppfendrad känns det som någon klubbar ner en i skorna. Krille upplyste mig om att från att jag släckte lampan tills jag snarkade understeg 1 minut.

Nu börjar det stora allvaret!

Johan och Krillen