Söndagen den 1 Januari 2006

Ett nytt år...

Under nyårsafton var vi kvar i Cherbourg på grund av det trista vädret, så vi passade på att fördjupa oss lite mer i vad staden hade att bjuda på.

På andra sidan hamnen stack det upp ett ubåtstorn från en torrdocka, och vi beslutade att ta oss ditt för en närmare titt. Det blev en lång vandring ditt då Cherbourgs hamn är väldigt stor, men väl där ångrade vi inte ett steg. Ubåten med tillhörande fastigheter var tydligen en stor utställning med inriktning på djuphavet.

Jag (johan) har alltid varit speciellt intresserad av djuphavs-expeditioner, och speciellt de som gäller bemannade färder ner i kontinentalsprickorna på världshavens bottnar. Tyvärr så görs det inte mycket sådana försök längre, antagligen med anledning av de stora riskerna i kombination med att det har utvecklats teknik som möjliggör sådana dyk med obemannade robotbatyskop istället. Trist! Var har all känsla för upptäcksresande tagit vägen? En robot kan ju aldrig ersätta den spänning det måste innebära att bege sig ner i en outforskad djuphavsgrav på en 10-11000 meters djup, med bara en stålvägg på 15-centimeter som skyddar dig från det enorma trycket utanför.

Gissa om jag blev glad när vi kom in i entrén! Där stog en legend uppställd, i alla fall i mina ögon. Det franska projektet Archimedes, en batyskop som byggdes med anledning att slå det av amerikanska marinen tillsammans med marinforskaren Piccards rekord på 11034 meter från 1959.

Archimedes hade all anledning att klara det, då det byggdes efter en specifikation på att klara det helt ofattbara djupet på 14000 meter! Tyvärr så föll rekordjakten i att den valda djupgraven inte hade ett största djup på mer än 9500 meter. Den amerikanska batyskopen Triestes rekord håller än idag då platsen de dök på (Mariana Trench, Stilla havet) än idag anses vara jordens djupaste plats.

Cherbourg har, i alla fall tidigare, varit platsen som fransmännen byggde sina atomubåtar på, och med anledning av detta kretsade en stor del av utställningen kring en sådan. Helt enorm skapelse! 130 meter lång, svart, och dödsbringande med sina 16 atombombsmissiler. Fransmännen måste verkligen bestämt sig för att inte bli annekterade en gång till!

På en skylt kunde vi läsa att Le Redoutable (ubåtens namn) hade varit operativ under elva år, varav tio under vatten. Vekrligen intressant att vandra genom denna av teknik fullspäckade maskin. När det kommer till att ha ihjäl och förstöra, verkar människans uppfinningsrikedom nå sitt climax. Tänk om de resurserna hade lagts på annat... Men jaja, vad skulle alla stridspittar då ha o leka krig med, några kalashnikovs med tillhörande infanteri verkar tyvärr inte falla dem i smaken, fullt ut i alla fall. Gissar att alla pengar som plöjts ner i vapenteknik, hade fört människan till mars för längesedan, och kanske även satt ett stopp i vårt sökande efter den ultimata energikällan.

På det hela taget, var det en mycket intressant utställning. Rekomenderas starkt om ni som läser detta, skulle besöka Cherbourg någongång.

Nyårsfirandet

Vi vaknade upp runt tolvtiden på nyårsdagen. Gårdagen hade blivit ganska sen, minst sagt. Det var blykepsen på under hela dagen. Vad vi först hade planerat som en relativt lugn nyår hade eskalerat till något helt annat i samma stund som vi träffade Philipe och hans vänner inne i Cherbourg.

Vi var egentligen på jakt efter ett öppet internetcafé, och på vägen frågade vi ett gäng, som stod och hängde utanför en fest ,om vägen. De bara skrattade åt oss, och upplyste oss om att det faktiskt var nyårsafton idag, och då skulle man minsan inte hänga på något tråkigt internetcafé. När de sen frågade vad vi gjorde i Cherbourg, och då fick höra att vi hade seglat hit från Sverige, insistrerade de på att vi skulle följa med upp på festen. Och fattiga som vi är, så var det svårt och tacka nej till gratis vin och mat.

Hela fastigheten var full med folk. Överallt hängde de, i trapphuset, utanför på gatan, och inne i lägenheten var det smockat. En dignande fransk buffé var uppdukad och i deras uppbyggda bar bjöds det på gratis rusdrycker. Stämningen var verkligen på topp! Folk dansade på borden och skrek med till den högt dunkande franska discomusiken.

Tolvslaget verkade inte vara något de tog särskilt hårt på, för när klockan slog tolv festade alla vidare som inget hänt. Inget ut på gatan för att skjuta raketer alltså, som hemma. Lite trist tyckte vi, då det är det som särskiljer en nyårsfest från alla andra fester.

Under hela kvällen blev vi bombarderade med frågor om våran segling. De kunde inte förstå hur man frivilligt kunde ge sig ut på havet mitt i vintern, och med den senaste seglingen i färskt minne var det inte svårt att förstå dem.

När klockan blev fyra var festen slut, och nu var det tydligen dax att vandra vidare till en efterfest någonstans. Både jag och Krille kände att vi redan hade fått nog av det franska vinet, så vi passade på att smita tillbaks till Wild Rose.

Gott nytt år!

Johan och Krillen