Fredagen den 30 December

Så var det dax igen....

Fredagsmorgonen i Cherbourg var en trist historia. Vi vaknade av trummande regn på däck, och vinden ven i riggen.

Listan på saker att ta tag i var lång, men eftersom regnet öste ner var det ingen av oss som hade någon vidare lust att ta sig ur kojen. Så det fick bli en sovmorgon bestämde vi, en välbehövlig sådan. Först vid elva tiden var vi uppe, tyvärr regnade det dock fortfarande, men vi var ju tvungna att göra något denna dagen. Vi drog på oss regnställ och vandrade in mot stan, i jakt på lite mat samt en väderrapport.

Cherbourg är en ganska trevlig stad, även på vintern. De flesta vi träffat här har varit hjälpsamma, och även om inte deras engelska har varit den bästa alla gånger så har de i alla fall försökt så gott de kunnat. Ofta är det en vägbeskrivning vi är ute efter. Närmsta mack, internetcafe samt mataffär är det vi i de flesta fall är i behov av.

Något som är riktigt trevligt i Cherbourg är alla specialbutiker. Här verkar inte den kommersiella USA modellen slagit igenom på samma sätt som i Sverige. De stora varuhusen lyser med sin frånvaro, och istället får man besöka slaktaren för kött, bagaren för bröd osv...

Efter besöket på internetcafét kunde vi konstatera att vi antagligen får stanna här över nyår, då väderprognosen varslade om mer dåligt väder. Trist, men vad gör man, att ge sig ut för segling vid kanalöarna och förbi Ile D´quessant med en västlig kuling i antågande kan vara riktigt farligt. Speciellt som tidvattenströmmarna här omkring kan nå upp till sex knop. Frammåt måndag ser det lyckligtvis bättre ut, med nordvästliga vindar på omkring 7-9 m/s. Hoppas komma iväg då istället...

Tillbaks på båten hade mörkret sänkt sig, jag (johan) tog upp vår disk på bryggan, den hade fått stå alldeles för länge redan. Sittandes på knäna och diska i en spann i mörkret ser kanske suspect ut, inte vet jag. Men ungefär när jag var halvvägs igenom disken dök det upp en röd gummibåt ur mörkret. Jag tänkte att det kanske var hamnkaptenen med förstärkning på väg att kräva in lite hamnavgift från oss. Men när båten närmade sig såg jag att så inte kunde vara fallet, då de allesammans var beväpnade med varsin revolver.

Kustbevakningen hade anlänt, men jag fortsatte lungt med mitt diskande, även då de la till precis bredvid mig. Den av dem som verkade föra befälet kom fram till mig och frågade om jag pratade engelska, jag la ner grytan jag höll på med och svarade att det gick bra. Han upplyste mig på knagglig engelska att de ville se båtens papper, samt komma ombord för att se sig omkring. Tillägas skall att Krille minuterna före hade klagat över vissa magproblem, och att han därför ämnade låsa in sig på toaletten under de närmsta tjugo minuterna.

Jag skyndade mig före ombord för att hinna varsko Krille om den annalkande båtvisiteringen. Krille var fortfarande på toaletten, och jag garvade tyst för mig själv när jag tänkte på vad de skulle tycka om att leta igenom toalettutrymmet, efter att Krille var klar.

Jag och officeren slog oss ner i Wild Rose´s salongssoffa, och jag plockade fram båtens nationalitetsbevis och andra nödvändiga papper, medans hans medhjälpare trängdes i resten av båten. Efter att vi gått igenom de vanliga frågorna om var vi kom ifrån osv, var det dax för genomsökning av båten. Enligt fransk lag så var de tydligen tvungna att alltid ha en ur besättningen med som övervakare, så att de inte skulle kunna bli beskyllda för stöld i efterhand. Hur det skulle gå till hade jag svårt och förstå, men Krille tog på sig att kontrollera att mannen som rotade igenom förpiken inte gjorde några övertramp. Jag satt kvar i salongssoffan, och fick svara på fler frågor angående vår resa. Hade vi några vapen med ombord? Var vår kontantkassa på mer än 20 000 euro? Varför hade vi inga jobb, och vad i hela friden gjorde vi här vid denna tiden på året? Jag svarade så gott jag kunde på frågorna samtidigt som jag skulle hålla koll på en annan snubbe som gick igenom styrbordssidan av båten.

Efter ett tag fick jag för mig o fråga om det var ok att jag tog ett foto till vår hemsida, med värsta turistflinet i ansiktet. Omgående fick jag veta att detta inte gick för sig, och på tonen i hans röst förstod jag att det inte var lönt att fråga varför.

Genomsökningen tog en trekvart ungefär, varpå de gav tillbaks våra pass och återvände till sin gummibåt.

Vi skrattade gott efteråt, och funderade på vad det var hos oss som hade en sådan dragningskraft på myndighetsutövare.

Ja...Jag säger då det!

Johan och Krillen