Torsdagen den 29 December

Calais till Cherbourg

Sista dygnet i Calais var vi bägge på väg att utvekla ett kroniskt underbett i vårt grimanserande över rycken och gnisslandet i förtöjningarna. Slussvakten envisades med att ha slussen stående i öppet läge, fast det blåste 14 m/s rakt in i hamnen. Att ligga i en sån hamn kan driva även den mest luttrade bryggseglare till vansinne, jag lovar...

Som om att det inte var nog med att hamnen var fruktansvärt obekväm, så ville hamnkaptenen ha 500 kr för 3 nätter där. Det fick han inte, då vi passade på att smita tidigt under tisdagsmorgonen.

Väderrapporten vi fått lovade nordliga vindar på omkring 7-8 m/s, vilket skulle visa sig minst sagt felaktigt. Visserligen blåste det kuling från öst och regnade när vi var på väg ut ur hamnen, men vi tänkte att det nog skulle ordna till sig när solen gick upp.

Dagen grydde och himmlen visade sitt rätta anlete, svartgråa moln omgav oss i alla väderstreck. Termometern hade krupit ner mot nollgradigt och det dröjde inte länge tills snön började falla. Eller falla kanske är fel ordval, då den mer kom från sidan i den hårda vinden. Vi tittade på varandra och började garva när vi tänkte på vad slussvakten måste trott om oss, när vi hade kallat upp han på radion och bett om broöppning en dag som denna.

Sjön mellan Calais och Dover har en tendens att bli ganska grov när det blåser hårt, och speciellt när man har motström, som vi hade de första timmarna. Vi rullade ut en bit på genuan och länsade undan mot Cherbourg.

När vi rundat Cap Griz-Nez dog vinden ut och vi fick några timmar med sol. Vår plan hade från början varit att segla direkt mot Cherbourg, rakt igenom alla farleder. Men eftersom väderrapporten hade visat sig inte stämma nämnvärt så beslutade vi att det nog var bäst att gå en bit söder om fartygsstråket. Detta skulle senare visa sig vara ett gott beslut, även om det blev en omväg på ca tjugo sjömil.

Under kvällen kom vinden tillbaks med besked, nu från nordost. Sikten i snögloppet kan inte varit mycket mer än ett par båtlängder, och vi skattade oss lyckliga att vi inte tagit den nordligare rutten genom farlederna. På grund av den grova sjön kunde vi inte använda vår värmare och efter några timmar översköljda av iskalla vågor, bitande vind och horizontel pisksnö, undrade vi om det hade varit särskilt smart att lämna hamnen. För även om den var obekväm, så var det ju ingenting mot detta.

Att bli väckt av en blöt handske som rystar om en och säger att det är dax, är inte precis något drömuppvaknande. Efter att vakthavande avlagt rapport om hur mörkt, kallt och allmänt jävligt det är där ute så byter vi plats. Att ha olika kojer är inte att tänka på, då det skulle ta halva vilotiden innan den är varm nog att somna i.

Vinden och snön håller i sig hela natten, och under de ensamma passen i sittbrunnen han man tänka en och annan tanke om vad man egentligen gett sig in på. Vintersegling, fy fan!

Under morgontimmarna får vi en broach av en stor våg som pressar ner Wild rose så långt att vatten linjen tar sig in i sittbrunnen. Jag (johan) som hade vakten då, fick snabbt tag i genuavinchen för att hålla mig kvar i sittbrunnen. Vågar knappt tänka på hur det skulle kännas att åka överbord, ner i det iskalla svarta vattnet vid mina fötter. Konstigt nog vaknade inte Krille, fast jag såg att han bokstavligt talat låg på väggen nere i båten.

Inga handskar i världen kan hålla borta kölden från fingrarna i längden. Och efter ett pass på däck, fixandes med blöta linor och segel utan handskar, då dessa hämnar arbetet, tårar det sig nästan i ögonen när man försöker få lite liv i dem över gasolköket. Känns som man kommer få plikta med reumatism när man blir äldre...

Klockan elva siktade vi land igen, och en varm dusch hägrade tjugo sjömil bort i Cherbourgs marina. Det visade sig bli ett par sega tjugo sjömil då tidvattnet hade vänt till vår nackdel. Alltid lika frustrerande att ha målet i sikte, utan att ha någon möjlighet att bättra på sin fart. Wild Rose kröp fram i 3 knop över grund, men hon gjorde säkert 6 genom vattnet. Efter en dryg eftermiddag och tidig kväll, pressade vi oss förbi Cherbourgs jättelika pirarmar under motor.

Cherbourgs hamn är enorm! Från det att man passerat de yttre pirarna, så är det två sjömil kvar till yachtmarinan, som befinner sig längst in.

När vi skulle lägga till följde vi det vanliga mönstret, dvs jag (johan) styr och Krille är hopp-i-land kalle. Denna gången slutade det dock inte som vi trott. På väg in på en ledig plats hoppar Krille av på sidobryggan för att gå fram och ta emot båten i fören. Han fick det inte så lätt, då Wild Roses gasreglage helt plötsligt vägrade lägga i backen. Den stundande kollisionen var ett faktum, och jag skrek åt Krille att ta i vad han kunde. Krille gjorde ett tappert försök att stävja de sju tonnen på väg mot bryggan, men uppgiften var honom övermäktig för när Wild Rose klättrade upp för bryggkanten var han nära att åka i vattnet på andra sidan bryggan. Konstigt nog blev det knappt en skråma på båten. Antagligen på grund av en kombination av en låg brygga och en ganska spetsig stäv.

Väl förtöjda stekte Krille lite pannkakor varpå vi föll i djup drömlös sömn.

Back in the saddle, tomorrow...

Johan och Krillen